Jakt och jakt….
av

Jakt och jakt….

Han kan kalla det jakt om han vill. Vem ”han” än är. Om han så är självaste Kungen. Och det är han ju faktiskt. Själv blir jag bara mer och mer negativt inställd. För det kungen gör när han kommer till vårt område är knappast jakt egentligen. Det är något annat. Något som stressar och som gör att just den dagen han dyker upp, om så bara för ett par timmar som det faktsikt är, känns som en evighet. Den tiden jag väntar på att han ska klara av sitt en och en halvtimmesdrevjakt som låter och väsnas och får hela gården att bli nerviga går så långsamt att den bara kan jämföras med tiden man vänatr på en veterinär när man har ett rejält kolikfall på gården. Så långsamt går tiden att det känns som den står stilla.

Det är inte jakten i sig som stör. Det är drevet, med hundar därtill. Det susar i skogen, hästarna hör ropen, hör energin som bryter tystnaden och de tycker inte om det. Nerverna ligger utanpå hela området. På mig med, även om jag försöker hålla mig lugn och på håll övervaka att ingen pålle får för sig att spränga ett staket, eller forsa runt i en box.

Nu har kungen inte kommit hit på flera år så det var en nygammal upplevelse. Jag hade kunnat vara utan. Det finns knappt några älgar i skogen. Fråga oss som bor här och följer deras steg och liv. Men nu var han alltså tillbaka. Så typiskt. Tur att det bara är en eftermiddag. Det hade också, har jag insett, vara mycket mycket värre.

För ingen har väl missat de arma shetlandsponnyerna som fick sätta livet till i en så kallad vildsvinsjakt häromdagen. Vilken fruktansvärd historia. Att någon klantar sig sjukt mycket och skjuter en ponny är fruktansvärt. Det här är något helt annat. De två ponnyerna som bodde på en gård med 25 hästar bodde i en lösdrift och var i sin vanliga hage invid stallet och folk var på plats i krokarna vid ”olycks”-tillfället. De sköts inte till döds vid första skottet heller utan skadades – en i benet och en i magen. Plågan måste ha varit oerhörd. Vissa uppgifter har också lämnats om att jaktlaget, där denna person som skjutit hästarna varit med i, inte heller hade rätten att jaga just på dessa marker. Någon måtta på idiotin får det väl ändå vara????

Nu är många jägare seriösa och tar säkerhetsregler och rutiner på största allvar. Det måste sägas. Jag har också sett oerhört många just jägare gå i taket över denna mans helt vansinniga tilltag. Det här är en skam för kåren i sig och sänker deras redan något tvivelaktiga rykte än mer. Man finner knappast ord. Så som sagt – det kunde tydligen ha varit mycket mycket värre. Själv fick jag bara huvudvärk av älgjakten här hos mig. Och de jägare som annars har markerna i området är mer än trevliga och kommunicerar jättefint med mig. Tack och lov.

Paralympics – elitutövare med känsla
av

Paralympics – elitutövare med känsla

Dressyrens sanna väsen. Vart hittar man det? Kanske gör man det på Paralympics. Plötsligt fylls mitt sociala medieflöde med bilder och videos på otroliga ryttare, glada och balanserade hästar och prestationer i harmoni mellan människa och häst. Allt det där jag efterlyser inom elitdressyren idag, flödar det av på Paralympics. Det är således här man hittar de riktigt skickliga ryttarna, de mest otroliga hästhanterarna med en sann kärlek till de bästa hästarna i denna sport idag. Då vet jag att det fortfarande existerar sådant här på jorden och det är i mitt tycke dessa pararyttare, som bokstavligen överkommer alla hinder, som borde vara de som får omslagsbilden på de fina hästmagasinen runt om i världen. Gå själva in på hashtaggen #paradressage så ser ni vad jag menar.

Officiella bilder från FEI.

För övrigt är det sjukt imponerande att se alla fantastiska tävlanden i de andra sporterna också…. Vilka människor det finns – vilka prestationer. jag rekommenderar verkligen alla att kika in lite extra på de paralympiska tävlingarna. Det ger verkligen lite tankar till vad människan kan åstadkomma när hon ser möjligheter istället för hinder.

Detta Paralympics kommer att gå till historien som ett av de mest uppmärksammade någonsin. Det är välförtjänt och underbart att paralympics röner sådant intresse denna gång – kanske får parasporten framöver den uppmärksamhet den så ytterst väl förtjänar. Så kanske folk som blir uttagna till eventet slipper betala för egen ficka bara för att få vara med, och sponsorerna hittar till alla dessa utövare som förtjänar bättre förutsättningar.

av

En Eckermann gör inget OS-spel

Det var det enda jag ville se på ridsports-OS. Eckermanns ritter. Och så blir det så där knasigt som det kan bli ibland när man hanterar stora, känsliga och alerta djur. Det går åt pipsvängen och man flyger av. Så var den sagan slut. För mig är Eckermann vare sig större eller mindre av det. Jag är full av beundran för hans skicklighet i sadeln och hans kärlek till hästen som han verkar visa upp. Och att detta har blivit detta ridsports-OS mest spridda bild, ser jag enkom som positivt. Och som jag känner med Eckermann.

Men personligen drog jag faktiskt en suck av lättnad. Nu slapp jag och titt-sällskapet bli så upprörda över att behöva utstå stora starka män som hänger bakåt med full vikt i tyglarna, helt sjuka huvudlag, viftande svansar, gnisslande tänder och hackande sporrar i jakten efter någon enda som rider mjukt och fint i harmoni med sin häst. Det räckte med det vi såg och när vi sedan slog över till de andra fartfyllda, roliga och spännande sporterna där det inte gör något att man dammar till en boll med all den styrka man kan uppbåda var det som om jag kunde andas igen.

Ridsporten har problem. Stora problem. Och då talar jag inte om det urusla resultat som våra ryttare levererade under OS. Utan om det där jag tjatat om tidigare – sportens legitimitet som sådan. För genom att den återkommande väljer att sticka huvudet i sanden och försöker berätta för alla som undrar hur det står till med hästens välbefinnande att de inte fattar ett jota, så möter jag nästan enbart vanligt folk som undrar hur i hela friden hästar kan få BLÅ tungor av att bli ridna? Vad är det här egentligen, undrar folk som inte är initierade. Och om man inte fattat det innan, så kan jag berätta att om folk tycker att djurskyddet inte hålls i en verksamhet, så kommer den att stoppas. Som skedde med elefanterna på cirkus. Som skedde med det ”äkta” duvskyttet i OS. Jodå det har funnits men upprörde för många människor och inget proffs kunde övertyga allmänheten att duvorna visst inte hade ont av att bli skjutna och att allmänheten minsann inte fattade ett jota av sporten.

Som tur för mig har det funnits så enormt mycket annat spännande, roligt, underbart och rafflande att titta på. Där man inte behövt vara nervös över hur hästen har det där under ryttaren som vill vinna, där man inte undrat hur träningen ser ut när ingen ser på, där man bara kan skrika rakt ut när det blir mål/poäng och där människor med möjlighet till egna val ställts inför stora, ibland nästan övermäktiga, uppgifter. Det är så jag kan ångra att jag inte valde pingis som sport när jag var liten istället. Det hade varit betydligt lättare rent etiskt att leva med, och att vara en god ambassadör för.

Så grattis alla helt otroliga idrottsmän som vi kunnat njuta av under den här OS-tiden. Vilka bedrifter ni genomfört! Paris-OS har fått tillbaka mig framför rutan. Inte kunde jag väl missa när magiska Sarah var i bassängen, när Duplantis seglade över nytt världsrekord, när Sta Lucia eller Bangladesh tar sina första guld i friidrott någonsin, när Åhman och Hellvig smashade poäng efter poäng i beach volley eller när Kamga (min nya favorit!) sulade iväg diskusen längre och längre. Jag lämnade inte ens golftävlingarna ifred!

Sport ska vara schysst. För alla som deltar. Det ska vara roligt och kännas kul att se på. Man ska inte behöva ha en klump i magen över att det kanske inte går rätt till och att det finns offer i sporten. Annars får det vara. Och som tur var kändes det som om detta OS, förutom på ridbanorna i Versailles, var fylld med just detta och jag saknar redan detta magiska spel som Paris lyckades genomföra. Vilka tävlingar det blev ändå! Och kanske, kanske var det positivt för mig att ridsporten inte lyckades övertyga mig om att titta. För nu fick jag ju se allt annat istället. Och det var en ren OS-vinst, inte minst för att jag så tydligt påmints om vad sport egentligen ska handla om.

King Edward och Eckermann river mitt motstånd
av

King Edward och Eckermann river mitt motstånd

Det kändes inte alldeles självklart att titta på ridsports-OS den här gången. Jag började titta efter många års frånvaro från detta år 2012 och nu är jag på väg bort från TV-rutan igen. I alla fall delvis. Smolken i bägaren är väldigt stor och vem i hela friden ska man heja på, när även de som aktivt själva går ut med att de står upp för ett gott djurskydd stängs av för att iskallt stå och piska hästar med långpisken bara för att få som de vill. Men då jag gillar OS i allmänhet med allt vad det innebär i att heja på svenskar i sporter man knappt visste fanns och se fantastiska bragder i sporter jag älskar att se har jag lyckats få i gång sändningarna på TV:n. Så nu måste jag ju titta på något i alla fall?

Dressyren har jag struntat i hittills. Det räckte med att höra vårt dressyrankare säga ”den” om sin egen häst och se bilder på Facebook på flera hästar som biter sig i bringan och ändå rasslar ihop över 72 % för att få en oroskänsla i magen. Vi får se om jag lyckas se Therese som jag annars gillar så mycket i finalen. Grattis Therese och Dante förresten till finalplatsen och vilken fin intervju där du var så stolt över din Dante som hängt med så länge i eliten på p4 sport. Det värmde att höra. Jag vill också gärna se Jessica von Bredow-Werndl, där jag hoppas hon får guldet.

Har också sett i sociala medier om en tjej vid namn Becky Moody och Jagerbomb som ska vara bra. Har inte sett ritten så jag kanske ska kika på det. Och så får jag väl se på nätet om jag kan hitta fler som rekommenderas för en titt. Resten undviker jag. Det känns inte ok alltså. Men hoppningen kan jag inte låta bli. Våra fantastiska svenskar river lika mycket motstånd i mig som de låter bli att riva hinder på banan.

Och nu är kvalet för OS-hoppningens lag igång. Det slår mig direkt hur professionella svenskarna ser ut jämfört med de så många andra mer slugger-ryttarna som dyker upp på banan. Vissa ekipage känns väldigt stressade, andra ryttare flyttar runt i sadlarna, vevar med armar och spön och ser allmänt röriga ut i sadeln, något som torde störa mer än hjälpa en häst som ska hoppa ytterst höga hinder. Men när en svensk kommer in känns ett lugn, en kontroll och en harmoni. Man blir lite varm i hjärtat ändå.

Och när Eckermann i en intervju berättar om sin fantastiska vän King Edward och hur han så gärna vill se honom, genom en vinst i detta OS, skriva in sig i historieböckerna och sedan säger om vad han vill kunna tänka om det när det hänt: ”Jag kunde visa upp hans kvalitet. Jag stod inte i vägen.” Ja då kan man inte annat än att vara stolt över det svenska hopplaget.

Så heja Sverige! Nu kör vi!

Smolk i OS-bägaren med en skandalernas skandal
av

Smolk i OS-bägaren med en skandalernas skandal

Att det är smolk i OS-bägaren inför Paris-OS i dressyr är kanske en underdrift när jag tänker efter. Det här måste nog vara skandalernas skandal. Igår gick självaste supermästarinnan, kvinnan som tillsammans med megatränaren Carl Hester, framställt sig som de stora ambassadörerna för hästarnas välfärd ut med att hon inte kommer delta i det OS som alldeles snart drar igång! Vilken skandal! I mitt huvud ringer – ”Även du min Brutus”….. Och fallet från den absoluta toppen kan bli väldigt långt och väldigt hårt.

Anledningen till att Dujardin inte kommer till OS är att hon blivit avstängd då det finns en fyra år gammal video av henne när hon tränar hästar i Nederländerna. Det är tydligen ingen smickrande video. Ingen har sett den förutom FEI- internationella ridsportsförbundet, men den lär visa Charlotte när hon ”tränar” en häst genom att slå den på benen 24 gånger med en långpisk på under en minut (undrar vem som räknat) som ”en cirkuselefant”. Som om nu ”cirkuselefanter” skulle behöva vara vana vid sådan träning (det är de antagligen, fruktansvärt nog).

Så nu är kaoset igång och spekulationerna går heta. Självklart har Charlotte gått ut med ett långt brev om hur hon skäms och att det här inte är bra alls. Men fyra år senare, samtidigt som varit ambassadör för djurskampsorganisationen The Brooke (organisationen rekommenderas varmt – de kämpar för alla arbetsdjur i världen och deras livsbetingelser – se filmen och strunta i att det är Charlotte).

Inte blir det bättre av att det är en nederländsk advokat som lämnat in filmen till FEI precis innan detta OS. VI kan lugnt konstatera att nederländska laget inte själva är särskilt kända för sin hästvänliga ridning, utan att säga för mycket eller utesluta eller inkludera några namn. Så vissa känner att det är väldigt lägligt att komma in med filmen till FEI precis nu. Ökar det chanserna till guldmedaljer att slå ut den alltid vinnande Charlotte redan innan OS-tävlingarna börjar?

Än värre för sporten i sig är faktiskt att OS-kommittén för närvarande väljer att avstå beslut om att dressyr över huvud taget kommer vara en OS-gren 2028. De skjuter upp detta beslut till ett senare tillfälle, efter att ha aviserat att de skulle besluta det nu under sommaren. Hänger hela OS-dressyren löst nu? I så fall vore det en än värre skandal, men kanske också en naturlig följd av all den skit som grävts fram i den här, bland allmänheten nu snarare sedd som smutsiga, sporten. Det lär oavsett vara en lång, lång, lång väg tillbaka för dressyren att få statusen som en fint ansedd sport igen.

Vi har sett det förr – inom boxning, brottning och längdskidor. När skandalerna bara blivit för mycket. Och nu ser vi det inom dressyren.

Uppriktigt sagt så skiter jag i dressyren och de som tjänat storkovan på att visa upp potemkinkulisser när baksidan är så mörk som den verkar vara . Vad jag vill se är ett nappatag för hästarna skull. Snälla – kan någon i toppen någonsin se hästarna som drabbas i det här? Som en viss politiker undrar jag hur mycket smink de ska lägga på grisarna innan hela korthuset faller. Många klichéer blev det i detta inlägg, men å andra sidan känns just nu hela sporten som en enda stor kliché just nu. Måtte detta vända.

Sommar och krig, även i det lilla
av

Sommar och krig, även i det lilla

Den rasade in över gården – den ljuvliga, besvärliga, älskade, vackra och så otroligt efterlängtade sommaren. Med allt vad det innebär. Jag gick raka vägen från täckjacka till t-shirt och sedan var det bara att anpassa sig till nya livsbetingelser. Såsom insekter (knottmaskinerna är igång, hästarna får skydd i ridhus och lösdrifter, myggmedel är utsmörjt), hagfixning inför beten och detta evinnerliga klippande av gräs. Det är ett pyssel, om än inte ett krig. Och pyssel mot knott och gräs och trasiga staket är också något jag oftast i alla fall lyckas med. Jag vinner!

Värre är det med ”det stora kriget”. Det vinner jag inte. Men jag vinner en hel del slag i detta krig, även om jag vet att jag förlorar till sist. Det finns många krig där ute. Mitt eget är här hemmaplan – mot tiden och mot ”Gud” eller vad man vill kalla det. Den där makten som gör att djuren så småningom, vad jag än gör och hur mycket jag än kämpar, kommer att förloras till det stora Intet en vacker, eller regnig, eller kall dag. Eller vart man nu tror att djur hamnar när de dör. Själv har jag bestämt mig för att de hamnar i himlen och får njuta av paradiset i evigheters evigheter. Det blir lättare så. Att Gud kallar hem dem till sig. För vart annars kan själar bege sig när de är helt oskyldiga och bara består av ren godhet? Säg det. För min del är svaret enkelt. Det blir nämligen lite mindre eländigt tungt att tänka så, när jag mister dem.

Nu är jag inte religiös. Inte alls faktiskt, även om jag kan tycka kristna traditioner är nog så fina (julottan missar jag inte i första taget) och gärna sjunger en och annan psalm emellanåt. Är man barnbarn till en präst så är man…. Men om man också råkar varit uppväxt i en väldigt sekulär familj, så är man det också. Så en klockren agnostiker blir det nog till slut av mig. Just i det här fallet, när det handlar om kampen för att få behålla mina djur så länge som möjligt och så friska som möjligt, så är jag dock säker på att Gud står vid andra sidan regnågsbron och tampas med mig.

Ja det känns faktiskt så. Han vill ha mina djur, och jag vill behålla dem. Och jag vet ju att jag förlorar. Förr eller senare. I söndags var jag till exempel övertygad om att jag skulle förlora slaget om min älskade schäfer Molly. Hon har ungefär alla fel en schäfer kan ha i kroppen – förträningar av nerverna i ryggraden, artros i vänster bak och numera även ”schäfervinglighet” – hundarnas svar på ALS. Hon får extremt mycket hjälp av mina (hennes) veterinärer, både på Ultuna och i Löa. Utan dem och utan medicin hade jag saknat henne i sisådär två år redan. Vet ni att man inte kan överskatta den hjälp man får från bra veterinärer? Tacka dem för att de finns! Och vi har slagits, hon och jag och veterinärerna, mot Gud och mot fan och hans moster. Och Molly har varit en glad prick som kan gå långa promenader enligt sjukgymnastens anvisningar och bara i lördags var jag så nöjd och glad av att det gick så bra.

Jag skulle inte tänkt så. Dagen efter, i söndags, rasade allt och Molly ville inte följa med ut på promenad. Hon låg där hon låg. Såg glatt på mig men ville inte gå och haltade något så fruktansvärt. Nu är kriget förlorat. Det var jag övertygad om. Det var bara veterinär som gällde, men frågan är om hon skulle komma hem igen i levande skick var mycket osäkert. Jag och veterinären valde att gripa ett halmstrå och ge henne lite extra hjälp och se om hon kom igång igen. Jag åkte hem med min hund med hoppet glimmande där någonstans långt bak i huvudet. Vågade inte tro, men hoppas det gör man ju alltid så länge det finns liv.

Och nog vaknade jag i morse av en hund som stod bredvid min säng och kikade på mig. ”Är det inte dags att gå upp nu?”, verkade Molly undra med sin långa, långa svans böljande utmed golvet. Så ut gick vi, i försommarens obeskrivligt vackra grönska, till kvittrande fåglar, till en häst som rymt (vad gör det en sådan här dag?) och till gott kaffe och mumsig frukost. Det är en bra dag idag. En dag i vårt lilla Paradis. Inte i Guds Paradis.

av

Mörkast innan gryningen

En sjukt lång och besvärlig vinter och en sen vår som idag stoltserar med snöstorm. Sjuka djur som behöver extra omsorger och en egen kropp som inte alltid vill göra som jag vill längre, efter många års slit får mig nu, så här i den förhoppningsvis för året sista kampen mellan Fru Vår och Kung Bore att känna att tillvaron rasar isär lite. Som om allt faller runt omkring och jag inte hinner plocka upp i samma fart som bitarna rasar.

Det är troligtvis inte alls sant. Även den här gången kommer allt att reda upp sig och våren med värmen, fågelsången och glada hästar som kan börja beta dyker upp precis när som helst. Då kommer jag att njuta desto mer. Men jag hade velat att det hänt igår, och inser att det är lite som vanligt – vintertröttheten tar ut sin rätt och törsten efter en lite enklare tillvaro är till bredden fylld. Och våren är på gång. Den kommer. Den här gången också.

Kanske, kanske kommer den till hästarna på andra håll också? Kampen mellan de som vill slå ifrån sig allt och alla som avslöjar oegentligheter inom den och de som vill reformera sporten stort har hårdnat ordentligt. Så till den milda grad att det ibland till och med är svårt att hänga med i de argument som framförs, och förstå de skämt som används för att försöka vifta bort trycket från såväl proffs som amatörer inom hästsporten (vilket inte betyder okunniga, utan de som inte rider inom eliten till vardagsdags) som en allt bredare allmänhet. Exempelvis kan jag nämna att redan 2022 var Frankrike (åh vad jag älskar det här landet) ute med att de skulle ha mycket strikta regleringar runt just ridsporten och att just ridsporten skulle synas noga i OS i Paris som sker nu i sommar. Och bara häromveckan hade Info France 2 ett stort reportage om problemen med hästarnas väl och ve under olympiska spel. Man har inte glömt katastroferna under OS i Tokyo senast.

Även inom själa ridsportseliten kommer fler och fler uttalanden för hästarnas skull, och för sporten som helhet. Fler förstår att ridsportens vara eller inte vara inte bygger på vad man själv, i sin lilla bubbla inom eliten inom hästsporten tycker, utan vad allmänhet och amatörhästälskare tycker. Dels så är det de som betalar för spektaklen genom att titta på evenemangen. Inget företag sponsrar en sport ingen vill titta på, och biljettintäkter är viktiga de med. Dels är det faktiskt medborgare i allmänhet, inte någon intresseklubb, som avgör vilka lagar och regler vi alla lever under – även vad man får och inte får göra med djur. Men det är en bit kvar tills vi kan se konkreta resultat. Motståndet är hårt, och vissa tycker ännu att man kan bemöta kritik med inklistrade lila tungor på sig själva i sina profilbilder på sociala media. Lattjo, så länge det varar. Eller? För det har kommit ett antal skandalfall nu vad gäller ”välrenommerade tränare” och ljuskäglan är satt på ridsporten. Fler undersökande reportage lär följa. Djurskydd är något som engagerar allt och alla. Hur många avslöjanden tål ridsporten?

‘The whole world has witnessed terrible cruelty’: open letter to the FEI describes abuse in dressage as ‘a wake-up’ call

Det är numera mycket intressant att följa all media och organisationer som uttalar sig i frågan för en som var/är på vippen att ge upp hoppet om en ljusare framtid för de hästar jag lärt mig älska – såsom de fantastiska varelser de är. För det känns som om det nästan blir än mörkare alltihopa, och att ingen ljusning står att se men att det ändå lurar något trevligt bakom hörnet. För jag tror och hoppas ändå att det är som i kampen mellan Kung Bore och Fru Vår. Kung Bore är trött och seg och lever på gamla lagrar. Fru Vår har framtiden för sig och för med sig inte bara hopp, utan även ett ljus och betydligt bättre och trevligare dagar. För oss alla – människor som djur. Men för att det ska hända, kommer knoppar att behöva brista. Och det gör ont för många, även om det är väldigt ljust och vackert på andra sidan i det stora hela. Inte undra på att det blivit en bitter kamp.

Ja visst gör det ont – Karin Boye

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

Ur diktsamlingen ”För trädets skull”.

Lövslätten en oas för ryttare med häst
av

Lövslätten en oas för ryttare med häst

En lång och mycket besvärlig vinter går mot sitt slut och ljuset börjar komma tillbaka. Även om snön ligger kvar på backen vittnar såväl fåglar som hästar (de är vårvinterknasiga!) om att våren faktiskt finns där bakom hörnet. Så nu kan vi ladda ordentligt för en sommarsäsong som vi hoppas blir lika väderfin som rolig! Och det känns som om vi alltid utvecklas lite och förändrar något för varje år, och den 13e säsongen här på gården innebär framför allt att dela med sig av vår fina bergslagstillvaro.

Numer erbjuder vi nämligen en paradistillvaro för ryttare som anländer med egen häst här på Lövslätten. Ridhus har vi ju, så vädret kan vara som det vill, en WE-bana anläggs varje sommar och uteridbana, hagar och stall finns tillgängliga så hästen går det garanterat ingen nöd på. Inte ryttare som vill komma hit och spendera sin semester heller. Boende med alla bekvämligheter, badtunna, IR-bastu, pool och så ett par SUP-brädor borgar för en behaglig semester. Får man med sig sin häst, lite ridkläder, badkläder och ett gott humör så

Jag turar gärna i täten ute i skog och mark (min trotjänare Sayo hålls igång så att han inte blir för rund om magen!) så man hittar runt i urskogen, och visar de bästa badplatserna, var man hittar kantarellerna, den bästa second-handbutiken i trakten, var man definitivt ska vara när det är tea-time (Färna!) eller när det vankas lunch och var man kan få ta del av bergslagskultur såväl som modern konst. Lite vattenfall och promenadstråk på det skadar kanske inte heller.

Det var väldigt roligt när vi hade kurser med egna hästar här, och jag kan sakna alla de fantastiska människor jag fått äran att ha här. Men efter 30 års verksamhet och med hästar som blir allt äldre kände jag att nu fick det anstå. Nu får såväl hästar som jag ta det lite lugnare med träningsbiten och kampen mot väder, ömma muskler och trötta leder. Så i sommar så får man ta med sig sin egen pålle. Och egen tränare för den delen också. Är ni ett gäng så funkar ju det lika bra – vi har plats för ett antal hästar till här om så skulle vara, och sovplatser finns det ett gäng av.

Så jag önskar er alla en fantastisk vår och välkomnar er hit om ni vill! Skriv en rad till losastyglar@gmail.com för att få en prisvärd offert!

av

Konsten att medicinera en PPID-häst

PPID, eller Cushings som syndromet kallades förr, är en sjukdom som drabbar främst äldre hästar. Kroppens hormonssystem hamnar i obalans och det sker en överproduktion av hormonerna till kroppen. Det här drabbar hästen på många olika sätt och är inget att göra något åt egentligen. Det man kan göra är att hämma effekterna av obalansen, genom att medicinera.

Som de flesta som har en PPID-häst (jag har flera) blir vardagen ett pussel. I alla fall efter ett tag. Medicinen som ska ges smakar urk och i början går det fint att gömma tabletten i god müsli, ett par skopor betfiber eller i ett äpple eller en morot. Men efter en tid lär sig hästen att det göms äckliga saker i det goda och slutar att äta det. Som de flesta andra hästägare har jag bytt godsaker tills det inte gått att ge något längre. Och vad gör man då?

Med tanke på de många diskussionstrådar som finns på nätet om just detta (det finns givetvis en sida vid namn ”Vi som har häst med cushing, ppid”) inser jag att det är så här det blir efter ett tag för de flesta. Och då tar de stora problemen vid. Medicinen måste ju ges, annars blir hsäten dålig. De flesta av oss fruktar fången som kan komma allra mest av allt, men neurologiska problem och muskelfattigdom är inte heller särskilt kul.

Alla hittar vi vårt sätt att lösa problemet på. En del lägger helt sonika tabletten under tungan på hästen och ser till att den inte trillar ut igen. En del löser upp tabletten lite vatten och ger i munspruta. Det är inte ett alternativ för mig, då en av mina hästar får smått paniska utbrott vid munspruta. Och det låter väldigt omständligt att jag skulle ge flera hästar detta. Vilket meck! Man vill dessutom inte hålla på med den här medicinen så mycket – för det är en ganska stark historia som inte är att leka med, och som även påverkar oss människor och vårt hormonsystem. Så att hålla på med dem med händerna är inte att rekommendera. Har jag förstått det rätt är det en gammal Parkinson-medicin och de får starka saker. Så man ska ha respekt för detta, trots att det ser ut att vara ganska oskyldiga små rosa historier.

Själv letade jag länge efter ett enkelt sätt som kändes såväl säkert som något som kunde bli en enkel rutin på morgonen. Och efter ett tips på den sida jag tipsade om ovan, så har jag min lösning som fungerar.

Man ger helt enkelt hästen medicinen gömd i en gelkapsel. Fattade först inte vad de menade, men man kan köpa tomma gelkapslar på nätet som man kan fylla med pulver, eller som i det här fallet – tabletter. Smak och lukt försvinner från tabletten. Smart!

Då jag har mina hästar på lösdrift ger jag nu var och en en likadant fylld hink med god mat på morgonen. En slatt müsli. Till de hästar som behöver medicin pluppar jag sedan i kapseln med rätt dos medicin i, i själva hinken när de står och äter. Sedan väntar jag på att kapseln ska försvinna i hästens mun då de äter upp sin mat. Fungerar alldeles utmärkt! Inget tjafs, inget tvång. Alla nöjda och glada. Att det verkar som alla får samma sak och att de äter i grupp gör också att de bevakar sin mat och äter upp bara av den anledningen. Det gäller dock att ha koll så att ingen byter hink, så jag står och pratar med dem medans de äter så jag har koll.

Det finns en uppsjö olika kapslar att köpa på marknaden. Dessa använder jag – tycker det känns bäst att ha veganska så att man inte råkar ge hästen något som kommer från djur (de är ju trots allt vegtarianer…).

Allt som underlättar ens vardag med häst är värt att spridas. Vilka är dina bästa tips?

Tusen hjärtan till alla modiga!
av

Tusen hjärtan till alla modiga!

Så idag är det alla-hjärtans-dag och jag hoppas verkligen att alla hästar och andra djur och alla de människor som sliter för att djur ska ha goda liv får inte bara en extra tanke utan verkligen känner att de är bäst i hela världen idag! Själv låter jag mina djur ha de som vanligt – vår välfärdsnivå känns ganska hög varje dag, det som räknas i längden. Men lite extra pussar och kli bakom örat blir det nog ändå. Kanske en morot med.

Men min energi idag tänkte jag faktiskt lägga mest på en hyllning till de fantastiska tjejer som inte bara vågade höja sina röster mot dressyrgiganten Cesar Parra och förhoppningsvis, äntligen, fick honom på fall! Vilka hjältar ni är.

Om ni missat det så är Cesar Parra en person som kommit mycket långt inom dressyrvärlden. Enligt FEI (Internationella Ridsportsförbundet) har han ridit världsmästerskap och OS och lever på att utbilda ryttare och träna unghästar. Bland annat har han deltagit flera gånger i Unghäst-VM på olika hästar och anses som en gigant i hästvärlden.

Redan 2009 kom dock rapporter och anmälningar på denne man för djurplågeri. Dom föll 2015- till Parras fördel. Han hade longerat en häst så illa (dessutom mycket hårt inspänd så den inte kunde röra sig) att den ramlat ihop och skadat sig ordentligt. Enligt ägaren själv så brydde sig inte Parra nämnvärt om fallet utan konstaterade ”de brukar komma upp av sig själva”. Detta friades Parras ifrån år 2015. En stor eloge till denna tjej och vittnen som försökte säga till, som stod upp för sin och sin hästs rätt – men som, vilket är alltför vanligt, hade rätt men inte fick rätt. Parra fick vara kvar på sin piedestal och fortsätta med sin ”träning”.

Och för bara ett par veckor sedan dök det upp förskräckliga filmklipp på Cesar Parras Instagramkonto. Uppståndelsen blev mycket stor. De flesta, inklusive undertecknad, förfärades över de klipp som visades där hästar plågades utan pardon för att ”dansa” för denna ”maestro”. Till en början verkade det som om Parra lagt ut dessa helt på egen hand, då de plötsligt fanns på hans eget instakonto.

Sedan började fler och fler filmer komma. Alla lika vedervärdiga där Parra tydligt visar upp att han inte bara drar in huvudet på hästarna till bogen genom att spänna in dem med remmar så de inte kan balansera upp sig eller göra något mer än ta stryk, utan även har remmar och snören till hästarnas ben så att de ska få ”lyft” antar jag. Förutom då att han piskar hästarna stenhårt, även när det är ryttare på ryggen på dessa arma djur. Helvetet på jorden för hästarna. Jag delar inte mer än ovanstående klipp, för min beskrivning är illa nog. Men betänk att hästarna – de kunde inte välja att titta bort såsom auktoriteter gjorde TROTS att många varningar kom.

Det visar sig att den här gången har flera personer gått ihop och hjälpt till för att få stopp på denna Parra. De understödde varandra i filmningen av missdådaren – och skickade filmerna till amerikanska Ridsportsförbundet. Och precis som med Helgstrand – där Danska Ridsportsförbundet fick se dokumentären om hur hans personal misshandlar hästar låååångt innan den visades på dansk TV - agerade inte organsiationen förrän det filmerna och den brutala faktan blev allmängods. Så kom inte till mig och säg att det blir bra bara man säger till. Många har gjort det – många har kämpat för sina hästar och sig själva för att få upprättelse och få stopp på djurplågare i branschen. Mycket få ha haft någon som helst lycka. Hierarkiska strukturer fungerar så och klägget på toppen håller varandra om ryggen.

Som tur var gav sig inte denna lilla trupp som bestämt sig för att avslöja Parra. De lyckades kapa hans insta-konto och publicerade helt sonika filmerna där istället. Och resten är, som man säger – historia. När inte ens toppen nu kunde blunda för det faktum att ALLA vet – är han äntligen avstängd i alla fall. Temporärt (de är knappast supermodiga de här organisationerna som styr i hästvärlden). Först var det amerikanska ridsportsförbundet som stoppade honom och nu även FBI.

Men inte nog med det. Personer som Parra är knappast trevliga att ha att göra med för någon och han verkar ha varit en person som gillar att utnyttja allt levande runt sig. FBI har fått upp ögonen för denne man och hans verksamhet och gör nu en ingående utredning vad gäller 40 (!) misstänkta fall av trafficking. Han har ”anställt” personer som kommit och vistats visa VISA i USA och hotat att dra in VISA-handlingarna om de inte varit lydiga och snälla. Och det är något som amerikanska myndigheter tycker särskilt illa om.

Och denna sjuka historia blir inte ett dugg bättre av att det i filmerna som ridsportsförbunden fått ta del av syns ett antal tyska ryttare som är med på ”leken” med att plåga hästar. Så i Tyskland pågår nu också en utredning.

Så vilka hjältar dessa tjejer som gick ihop och avslöjade Parra-fallet! Modigt, rätt och vist. Må ni få en fantastisk framtid med era hästar.

Jag vill också passa på att ge ett fång rosor till alla som vågar säga till, alla som står på hästarnas sida och alla som offrar bekvämlighet, vänner, nätverk och allt annat som står i vågskålen för att stå upp mot de hierarkiska strukturerna och agerar visselblåsare vid otillbörligheter – oavsett om det gäller utnyttjandetav andra människor eller djur. Utan er vore världen en mycket, mycket mörkare plats och ni gör det i vetskapen om att ni HAR rätt. Tänk om ni också framöver kommer FÅ rätt, något som varit alltför sällan hittills.